Sötvattensfiskar

Zoo.se är stolta över sitt breda sortiment av sötvattensfiskar! Vid köp av fisk kan du endast välja fraktalternativet "Hämta i butik". Priserna på akvariefisk är dagspriser och kan variera från leverans till leverans. Vänligen ring in till vår butik för aktuellt pris 08-280740.

Ålliknande fiskar.

Ålliknande fiskar är inte en vetenskaplig beskrivning utan ett samlingsnamn utifrån hur vi upplever dem i akvarium, många av de här fiskarna är inte alls ålar utan t.ex. grönlingar som den färgglada och populära kuhliålen, (Pangio kuhllii). Khuliålen är en stor favorit hos barn såväl som hos vuxna, delvis på grund av de klart lysande orangea fälten på kroppen. Den är också mycket fredlig och försynt och gömmer sig gärna under rötter och bland täta växter. Den som försöker fånga en kuhliål märker också att den är väldigt snabb. Andra ålliknande fiskar som är populära att hålla i akvarium är släktet Mastacembelus; pilnäbbar på svenska. Pilnäbbar finns både i östafrikas sjöar och i östra Asien, så de vattenvärden de vill ha varierar med arten. Pilnäbbar kan bli från tjugo centimeter upp till nästan en meter, så läs på noga vilken art du köper. Räkna också med att pilnäbbar äter mindre fiskar, särskilt om de är avlånga som neontetror och rödmunstetror.
Öronålen (Erpetoichthys calabaricus) är ett annat spännande inslag till det lite tuffare akvariet. Med sina bröstfenor precis bakom huvudet ser den nästan förhistorisk ut, och den här fisken äter garanterat mindre fiskar. Räkna med att den blir uppåt sjuttio centimeter. En lite mindre ålliknande fisk är väderålen (Misgurnus anguillicaudatus)som oftast inte blir större än tjugo centimeter i akvarium. De kallas för väderål då det sägs att de blir mer livliga om det är lågtryck. 
Gemensamt för alla dessa ålliknande fiskar är att de vill ha ett välinrett akvarium med massor av gömställen i form av rötter, löv och växter och fin sand på botten. Många är skymningsaktiva vilket gör att det är bäst att mata dem precis när lampan har släckts så att de kommer fram och äter ordentligt. Mata gärna med varierat fryst foder, till exempel Tropical Marines små röda mygglarver och med sjunkande mat som Hikari Micro Pellets.

Storlek: 5-100 cm
I naturen: Afrika, östra Asien, Europa mm.
pH: 5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 4-28 C. (4 gäller endast för vissa arter.)
Foder: Frysta mygglarver av varierade färger, fryst tubifex, sjunkande bottentabletter och gärna levande foder.
Inredning: Många ålliknande fiskar uppskattar dunkel belysning, skapa det med flytväxter, och många gömställen.
Könsskillnad: Ofta svår att se. Hos väderålen har hanen en förlängd fenstråle i bukfenan.
Förökning: 
Romläggare. Många arter lägger väldigt många romkorn, ibland flera tusen.

Dammfiskar 

De vanligaste dammfiskarna är guldfisk och koikarp och givetvis den än mer förädlade guldfiskformen slöjstjärt. Gemensamt för guldfisk och slöjstjärt är att de blir mycket större än vad de flesta akvarister är medvetna om och att de behöver mycket plats. Många dammfiskar kan också hållas i akvarium om det är tillräckligt stort. Det är då bra om man håller sig till liknande fiskar då de blir för stora för många vanliga sällskapsakvarium och även river runt i och äter från växterna. Koikarpen (Cyprinus carpio) finns i många olika färger, och de mest eftertraktade färgerna kostar tusentals kronor att köpa. I Sverige kan koikarpen övervintra utomhus om dammen är så djup att den inte bottenfryser och om en bit av ytan hålls öppen så att ett gasutbyte kan ske. Koikarpen vill gå i stim för att känna sig trygg, och detsamma gäller guldfisken. Guldfisken (Carassius auratus) är framodlad ur rudan och finns i många olika färger i handeln. Slöjstjärten tillhör samma art men har avlats ytterligare så att kroppen blir kortare och knubbigare, fenorna längre och ögonen ibland mer utstående och uppåtriktade. Ett visst avvägande kan vara på sin plats så att man bara köper fiskar som har möjlighet att leva ett naturligt och obehindrat liv.
Andra fiskar som också går att hålla i en damm är id (Leusiscus idus), sutare (Tinca tinca), stör (släktet Acipenser) och sarv (Scardinius erythropthalums), och även dessa odlas fram i flera olika färger.
Fodret ska ha ett högt gröninnehåll och kan bestå av både pellets som flyter, till exempel JBL Gold Pearls, Hikari Gold och Hikari Spirulina och granulat som sjunker till botten, som JBL Novo Granovert.

Storlek: 30-70 cm
I naturen: Asien och Europa. (Många numera inplanterade över stora delar av världen.)
pH: 6-7,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 4-25 C
Foder: Grönfoder. I damm äter de också naturligt förekommande insekter och larver.
Inredning: Stora simytor och tåliga växter.
Könsskillnad: Olika beroende på art, på guldfisken får hanarna lekblåsor på gällocken när de parar sig.
Förökning: 
Romspridare. Det är fullt möjligt att föröka guldfisk och koikarp i damm eller stora akvarium.

Gobies

Det finns över tvåtusen olika arter gobies i världen, vilket gör gobies till en av de största fiskfamiljerna. Man hittar dem i sötvatten såväl som i bräckt och salt vatten, och gemensamt för gobies är att deras bukfenor bildar en skålformad sugkopp. Med denna kan de hålla sig fast på stenar i strömt vatten, och i akvarium kan de använda sugkoppen till att sitta på rutorna.
Gobies ser man sällan fritt simmande, de är oftast bottenlevande och vilar på buken eller på sina stora bröstfenor. De är ett väldigt personligt tillskott till akvariet och det räcker med några stycken för att de ska trivas. Med några få undantag så blir de flesta gobies ganska små, under tio centimeter, och passar därför bäst i snälla akvarium med lugna fiskar som sällskap.
Cirkulationen får gärna vara god, en del tar chansen att inreda ett grunt och långt strömakvarium åt sina gobies, vilket kan vara intressant, men se då till att fiskarna också har lugna platser där vattnet inte rör sig så mycket så att de själva kan välja. Inred gärna med fin sand och rundslipade stenar, en bra cirkulationspump som till exempel Aqua Medics Eco Drift eller Eheim Compact kompletterar inner- eller ytterfiltret med lite extra fart. 
Det är viktigt att fodret man ger sjunker till botten så att fiskarna som lever på botten hittar det, och konkurrensen från de frisimmande fiskarna bör inte vara för hög. Blanda fryst foder som Tropical Marines cyclops eller artemia med JBL Novo Granomix mini eller Aquatic Nature Tropical Energy. Gobies är parbildade och bygger en liten håla som de tillsammans håller ren och försvarar. Båda föräldradjuren deltar i vården av rom och yngel.

Storlek: Oftast under 10 cm
I naturen: Stora delar av världen.
pH: Varierande. 5,5-8,5.
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: Beror på art. 4-28 C
Foder: Finfördelat sjunkande foder. Variera gärna fodret.
Inredning: Gärna fin sand, till exempel Rådasand 0,33 mm. De kan hållas med eller utan växter.
Könsskillnad: Varierar beroende på art. Hanen kan ha större och högre fenor eller klarare färger i fenorna.
Förökning: 
Äggläggande, substratruvare.

Räkor

Den nyaste trenden i akvarievärlden är räkor. Stora räkor, små räkor, färgglada räkor. De är fascinerande, anspråkslösa och många klarar sig i ganska små akvarium. En räka är det ultimata husdjuret för den trångbodde naturälskaren. Precis som med koikarpar kan en räka med attraktiv färgteckning kosta astronomiska summor, men de man hittar i handeln i Sverige är oftast billiga även om undantag finns. Den vanligaste räkan i Sverige är nog Amanoräkan (Caridina multidentata) som är uppkallad efter växtakvariegurun Takashi Amano. Amanoräkan är genomskinlig med orange och gröna detaljer och är fenomenal på att äta alger. Den passar i många akvarier utom de med för tuffa fiskar som stora ciklider eller botior. 
Något mindre men än mer färgglada är alla de olika varianter av Caridinaräkor, främst Caridina cf. cantonensis och Caridina heteropoda som odlas fram. Mest kända är Red crystal, Black crystal, gul räka, grön räka, körsbärsräka mm. Alla dessa är mycket dekorativa och fredliga och många är lätta att föröka. De kan hållas i akvarium från tjugo liter och uppåt om vattenkvaliteten är god. Inred med mycket växter, snyggast blir det med småbladiga växter som till exempel Rotala wallichi, Cardamine lyrata och Hemianthus callicthroides. Räkorna äter mycket finkornigt foder som JBL Novo Prawn och matrester som blir över från fiskarna, om man nu har fiskar i akvariet. De äter även nedbrutna växtdelar och det är jättebra att lägga till Catappablad (JBL Catappa XL) i akvariet, räkorna äter den biofilm som bildas på bladen under nedbrytningen. Andra populära räkor är de större filtrerarräkorna från Asien (Atyopsis moluccensis) och Afrika (Atya gabonensis.) De har fjäderliknande filter på frambenen och fångar matrester i vattnet som strömmar förbi, se därför till att du matar med finfördelat foder.

Storlek: 1-15 cm
I naturen: Afrika och Asien.
pH: 5-7,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-28 C
Foder: Sjunkande finfördelat foder till bottenlevande räkor, finfördelat flytande foder till filtrerarräkor.
Inredning: Mycket växter ger skydd och snirkliga rötter blir fina utsiktsposter där även du kan se dina räkor tydligt.
Könsskillnad: Det varierar, men vuxna honor är ofta något större och kraftigare. Hos vissa arter har honan en ljusare äggfläck i nacken.
Förökning: 
Ganska enkel hos många arter. Honan bär på äggen i tre till fyra veckor och sedan föds små miniräkor.

Snäckor

Snäckor är akvariets stillsamma och tålmodiga renhållningsarbetare. De olika arterna har olika färg och form på skalet, och även färgen på själva snigeln i snäckan kan variera. De vackra elefantsnäckorna Tylomenia sp. har långa, spetsiga skal och en utdragen nos, kroppen är brun eller klart gul. Neritasnäckorna är runda och har prickiga eller randiga skal och Filopaludina martensi är stor, vit och bullig i sitt skal. Den populära posthornssnäckan (Planorbella sp.) har fått sitt namn ifrån skalets form, och de förekommer i många olika färger.
De allra flesta snäckor som säljs i affärer är fredliga och äter alger och matrester, men det finns också rovsnäckor som äter andra snäckor, som den brun- och gulrandiga Anentome helena. Dåligt om du har andra fina snäckor som du köpt, men bra om du har ohyresnäckor som du vill bli av med.
Alla sorters snäckor är snälla mot dina fiskar, men inte alla fiskar är snälla mot snäckor. Undvik att ha snäckor med större ciklider och alla arter av botia och kulfisk. 
Det är värt att veta att det finns en snäcka som är förbjuden att ha i akvarium i Sverige, och det är äppelsnäckan (Pomacea sp.) eller ampularia som den också kallas.
Precis som med andra algätande djur ska snäckorna ha tillskottsfoder utöver det gröna de hittar själva. Vanliga algtabletter för malar fungerar bra, till exempel JBL Novo Pleco. Ett tätsittande täckglas kan vara bra eftersom snäckorna inte tycks märka att vattnet tar slut när de kryper omkring och det är lätt hänt att de hamnar på fel sida glaset om man inte hindrar dem.

Storlek: 1-10 cm
I naturen: Spridda över stora delar av världen, många av de snäckor som säljs i zoohandeln är från Asien.
pH: 7-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: Olika beroende på art, en del så lågt som 4 grader. Vanligare är 22-28 C.
Foder: Algtabletter och förmultnande växtmaterial i akvariet.
Inredning: Lägg gärna till en kalciumkälla som till exempel krossade snäckskal (Vitakraft Vitagrit) ovanpå gruset. 
Könsskillnad: Ofta svår att se, och många snäckor kan också byta kön.
Förökning: 
En del arter kan byta kön, och en del kan också föröka sig utan partner. En del lägger ägg och andra föder levande ungar.

Levandefödande tandkarpar

Till de mest populära akvariefiskarna hör de som vi kallar för levandefödande tandkarpar eller helt enkelt levandefödare. Till dessa räknas vanliga arter som svärdbärare och platy (Xiphophorus spp.) och molly och guppy, (Poecilia spp.) men även moskitfisk (Gambusia affinis), glada änkan (Phallichthys amates), metalltandkarp (Girardinus metallicus), dvärgtandkarp (Heterandria formosa), fläckig kaudi (Phallocerus caudimaculatus), och skiffia (Skiffia multipunctata) mm.

Det kan tyckas lustigt att något som inte är ett däggdjur föder levande ungar, men det är bara en synvilla. Levandefödarnas ungar utvecklas i ägg som hos alla fiskar, men äggen kläcks i samma sekund som de släpps av honan och därför ser det ut som om de föder levande ungar. De flesta levandefödare är ganska lätta att få yngel på och det har bidragit till deras popularitet. Levandefödarna är allätare som unga, så kallade omnivora, men blir mer och mer herbivora som vuxna, det vill säga att de äter mest alger och grönt. Detta kan man utnyttja om man har ett akvarium med alger i. Om man dra ner något på fodret minskar både näringen till algerna, och viljan hos fiskarna att äta algerna ökar. De levandefödande tandkarparna är oftast grågröna till färgen i naturen men har avlats fram i en mängd färger och former, den mest klassiska färgen på svärdbärare och platy är röd. Många levandefödare har en uppåtriktad mun och föredrar mat som flyter på ytan framför foder som snabbt sjunker till botten.

Storlek: 2-10 cm
I naturen: Centralamerika, norra Sydamerika.
pH: 6,5-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 23-26 C
Foder: Blandat som unga, mer grönt som vuxna. Tetra Rubin förstärker fiskens färger, särskilt rött och Tetra Phyll är ett bra foder för vuxna levandefödare. Förbered er gärna genom att ha ett yngelfoder hemma, förr eller senare kommer fiskarna att få ungar, JBLs NovoBaby är ett finfördelat foder för yngel.
Inredning: Gärna mycket växter som ynglen kan gömma sig i, i kombination med öppen simyta i mitten. 
Könsskillnad: Olika för olika arter, men på de allra flesta arter ser man hanens könsorgan, gonopodiet, som ett spjut vid analfenan. Honan saknar detta, hennes analfena ser ofta ut som en solfjäder.
Förökning: 
Hanen för in gonopodiet i honan och befruktar henne där. Honan har möjlighet att lagra mjölke för att använda vid flera befruktningar. Äggen kläcks precis när de läggs.

Tetror

Det vetenskapliga namnet på familjen tetror är egentligen laxkarpar, men i akvarievärlden säger man oftast tetror. Namnet kommer ifrån släktet Tetragonopterus, ett släkte som ironiskt nog inte hålls som akvariefisk så ofta. Tetror återfinns både i Sydamerika och i Afrika och varierar enormt i både storlek, beteende och utseende. Några av de allra mest populära akvariefiskarna tillhör tetrorna, såsom neontetra (Paracheirodon innesi), kardinaltetran (Paracheirodon axelrodi), svart fantomtetra (Hyphessobrycon megalopterus) och rödmunstetra (Hemigrammus rhodostomus), men även rödbukad piraya (Pygocentrus nattereri) och svart pacu (Colossoma macropomum) tillhör tetrorna.
Man kan identifiera många tetror på att de har en extra fena mellan rygg- och stjärtfenan som kallas fettfena, men en del arter saknar denna.

De allra flesta tetrorna är stimfiskar och därför rekommenderas att man köper en liten grupp av dem, allra minst tio stycken. Hur mycket fisken sedan stimmar i akvariet beror på hur trygg den är, en stressad fisk stimmar mer än en lugn. Vissa arter har också lite större benägenhet att stimma, som t.ex. rödmunstetran. Många tetror är anpassade för ett liv i dunkla, tefärgade vatten och har därför lysande färger på delar av kroppen för att kunna identifiera varandra, t.ex. glödbandstetran (Hemigrammus erythrozonus) och lykttetran (Hemigrammus ocellifer). Många tetror har lysande färger som förstärks om vattnet är lite dunkelt. Använd gärna Tetra Torumin eller mycket rötter i inredningen för att få fram tefärgen på vattnet. 
Då många av de tetror vi har i våra akvarium är ganska små är det viktigt att tänka på att maten man ger dem ska vara finfördelad så att det blir lätt för dem att äta. Mata med en blandning av finfördelat torrt foder, fryst foder och gärna levande foder då och då.

Storlek: 1-100 cm
I naturen: Sydamerika och Afrika
pH: 5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 21-29 C
Foder: Finfördelat foder, blanda gärna små granulat med frysfoder som dafnier, cyclops och artemia.
Inredning: Gärna mörk botten, rötter och mycket växter. Vattenberedningsprodukter med humusämnen gör vattnet mörkare och tar fram fiskarnas färger.
Könsskillnad: Olika för olika arter, ofta är honan betydligt rundare och djupare i kroppen, medan en hane upplevs som slank i jämförelse.
Förökning: 
Många tetror är romspridare och ganska villiga att äta sin egen rom om den inte göms bland växer och stenar. En del arter vaktar och sköter om rommen.

Barber

Barber är en stor grupp fiskar som hör till karpfiskarna. Namnet barb härstammar från de skägglika utskott som sitter runt munnen hos många barber. Många som är tveksamma till att ha barber i sitt akvarium har förmodligen hört att de kan vara fenbitare, men detta stämmer bara in på ett fåtal arter som t.ex. tigerbarben, (Puntigrus tetrazona). Många andra barber är milda i temperamentet och passar bra in i ett snällt sällskapsakvarium, titta gärna närmare på nätbarb, (Oliotus oligolepis), kopparbarb, (Puntius titteya), läppstiftsbarb, (Pethia erythromycter) och fembandsbarb, (Desmopuntius pentazona.) Alla dessa är färgglada och lugna och lätta att sköta om.
De lite tuffare barberna inkluderar den tidigare nämnda tigerbarben, men även t.ex. purpurhuvudsbarb, (Pethia nigrofasciata) praktbarb, (Pethia conchonius) och guldbarb (Puntius semifasciolatus). Dessa fiskar passar utmärkt in i akvarier som också är lite tuffare, t.ex. om man har lite större ciklider eller snabba regnbågsfiskar, men ändå vill ha en färgglad och härdig stimfisk som kan ta för sig lite.

Barber håller man vanligtvis i stim och akvariet får gärna vara välplanterat, men många barber kan också gå i oplanterade akvarium om akvariets övriga invånare inte passar med växter. Barber är generellt lättfödda, med undantag för de allra minsta arterna. De vill ha finfördelad föda i form av små granulat, krossade flingor och fryst eller levande foder som daphnier, bosmider och cyclops. Prova gärna Novo GranoMix mini från JBL och Tetra Rubin som torrfoder. De större barberna är mycket lättfödda och äter de flesta sorters foder, inklusive pellets.

Storlek: 1-100 cm
I naturen: Asien och Afrika
pH: 6-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 18-25 C
Foder: Det mesta accepteras så länge storleken är anpassad till fiskens mun. Lite hårdare flingor som Tetra Pro och granulat som Aquatic Natures Tropical är lämpliga foder till större barber.
Inredning: Sten, rötter och/eller växter fungerar bra.
Könsskillnad: Olika för olika arter, ofta är honan betydligt rundare och djupare i kroppen, medan en hane upplevs som slank i jämförelse. Hanen är ibland mer färgglad.
Förökning: 
Barber är romspridare och kan äta sin egen rom om den inte göms bland växer och stenar. I ett välplanterat akvarium har du goda chanser att kunna föröka många arter av barber.

Rasboror

Rasbora är ett släkte karpfiskar och de flesta som hålls som akvariefiskar är ganska små, vilket gör dem lämpliga även för mindre akvarium. Kilfläcksrasboran (Trigonostigma heteromorpha) och drottningrasboran (Trigonostigma espei) är slående vackra med sin svarta kil på orangerosa botten och de gör sig även bra i stora stim i större växtakvarium. Mindre arter som dvärgrasboran (Boraras maculatus) och moskitorasboran (Boraras brigittae) passar för lite mindre akvarium. I naturen återfinns de flesta rasboror i sjöar, träskmark och vattendrag med mycket surt vatten på grund av den stora mängden nedfallet och nedbrutet växtmaterial. Vattnet har ofta färgats brunt av humusämnen och fiskarnas färger kommer till sin rätt om du gör detsamma i ditt akvarium. Använd gärna torvsubstrat och catappalöv som en del av inredningen, eller tillsätt Tetra ToruMin. Undantaget som bekräftar regeln finns alltid, en del rasboror som Sawbwa resplendens från Lake Inle i Myanmar lever i och föredrar basiskt vatten.
Ett välplanterat akvarium med mycket inredning är en förutsättning för att lyckas med dina rasboror i akvarium, olika sorter av cryptocoryne är biotopriktigt. Använd ett mörkt bottensubstrat som t.ex. den lite grövre sanden från Rådasand eller JBLs Sansibar Black. Täck gärna delar av ytan med flytväxter som dämpar ljuset. Lämpligt sällskap till rasboror i akvarium kan vara räkor, snäckor, mindre guramis och bettor och även små sydamerikanska fiskar som tetror och pansarmalar, då vattenkvaliteten i många rasborors naturliga hemmiljö kan jämföras med de surare floderna i Amazonas.
Då de flesta rasboror är små fiskar är det viktigt att fodret anpassas till deras små munnar, som t.ex. JBL NovoBea och Aquatic natures Tropical Excel Color.

Storlek: 1-10 cm
I naturen: Asien 
pH: 5-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-28 C
Foder: Foder av hög kvalitet, storleken måste vara anpassad till fiskens mun. 
Inredning: Rikligt med sten, rötter och växter. Gärna mörk botten.
Könsskillnad: Olika för olika arter, ofta är honan betydligt rundare och djupare i kroppen, medan en hane upplevs som slank i jämförelse.
Förökning: 
Rasboror är romspridare och kan äta sin egen rom om den inte göms bland växer och stenar. Akvarium med mycket växter ökar möjligheten att få ungar på fiskarna.

Killis

Killis är akvarievärldens svar på frimärkssamlande, och de som börjar med killis stannar ofta inte vid ett akvarium, man vill lätt ha många. Killis är tandkarpar precis som svärdbärare och platy, men de är inte levandefödande utan de lägger ägg. Dessa ägg kan samlas in och torkas och det har gjort att akvarister kan skicka ägg till andra akvarister som sedan kläcker dem och på så sätt kan testa nya arter. Anledningen till att detta fungerar är att många killiarter lever i områden som tillfälligt översvämmas i naturen. När det finns vatten så växer fiskarna upp, leker och äggen faller ner i bottensedimentet. Sedan torkar vattendraget eller sjön ut och föräldradjuren dör, medan äggen vilar i marken i väntan på nästa regnperiod, då de kläcks. Man skiljer på de killis som lever i områden som torkar ut och som därför bara lever under ett år och de som kan leva flera år. En killi som på grund av torka bara blir ett år kallas för anuell, de som lever längre för icke anuella. Det finns också halvanuella killis där äggen har en väldigt snabb utvecklingstakt. I naturen hittar man killis i alla världsdelar utom Oceanien.
Killis hålls oftast i artakvarium, och dessa akvarium behöver inte vara så stora. 20 till 40 liter räcker för många arter och det ska vara inrett med mängder av växter, gärna flytväxter. I ett sådant akvarium kan man hålla ett par killis eller en hane och två honor. Vill man hålla fler arter krävs ett lite större akvarium. Killis hoppar notoriskt så tätslutande täckglas är ett krav.
Vill man samla in ägg som man torkar och antingen skickar till någon annan eller kläcker själv efter att de har vilat en period är det en bra idé att lägga massa torvfiber på botten, förutsatt att det är en art som vill ha ett lågt pH-värde. Torv sänker nämligen pH:t.

Storlek: 1-20 cm
I naturen: Alla världsdelar utom Oceanien.
pH: 5,5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: Väldigt stor tolerans beroende på art. En art har till och med hittats i 47 grader, men pröva inte det hemma.
Foder: Finfördelat foder av hög kvalitet, till exempel JBL Novo Color, Tetra Min mini granulat blandat med fryst foder, till exempel Tropical Marines artemia, dafnier och cyclops.
Inredning: Tätplanterat, gärna också med flytande växter. Täckglas är nödvändigt.
Könsskillnad: Hanen är nästan alltid mer färgglad än honan och fenspetsarna är ofta förlängda.
Förökning: 
Många arter sprider sin rom i bottensubstratet eller i akvarium i en speciell ”lekmopp” av garn som man hänger in i akvariet.

Regnbågsfiskar

Regnbågsfiskar är ganska nya på akvariescenen, de har ökat i popularitet de senaste tio, femton åren och flera nya arter upptäcks varje år. I naturen hittar man regnbågsfiskar i Australien och på Nya Guinea, och på en del andra sydostasiatiska öar. Man kan lite snabbt dela in regnbågsfiskar i två olika grupper, de stora som oftast kallas för regnbågsfiskar och de små som ibland kallas för blåögon. Vanliga blåögon i handeln är till exempel Gertruds regnbågsfisk (Pseudomugil gertrudae,) Gaffelstjärtsregnbåge (Pseudomugil furcatus,) och Pseudomugil signifer som inte har något svenskt populärnamn. De är alla små fiskar, som mest blir de sex centimeter och de är alla mycket fredliga och stillsamma. De passar bra som grupp- eller stimfisk i mindre akvarium, gärna välplanterade sådana, då kommer fiskarna mest till sin rätt. De lite större regnbågsfiskarna är slående vackra med färger som knallrött, ljusblått, gulblåa och orange. De passar med många fiskar, men undvik att ha dem med de minsta stimfiskarna och långsamma fiskar med slöjiga fenor som guppy, kampfisk och slöjstjärt. I akvarier med lite härdigare barber, större gurami, stora tetror eller ciklider passar de väldigt bra. Bland de mest populära arterna finns röd regnbågsfisk (Glossolepis incisus), Blågul regnbågsfisk (Melanotaenia boesemani) och den blå regnbågsfisken (Melanotaenia lacustris.)
De här fiskarna är morgonpigga och visar sina allra finaste färger precis efter att lamporna har tänts. I ett akvarium med mycket växter blir de som allra finast. Håll dem helst i grupper om minst sex stycken. Hanarna utmanar varandra och uppvaktar honorna i en outtröttlig uppvisning, men de skadar sällan varandra. När det kommer till foder är de lättfödda och accepterar de flesta sorters torr- och frysfoder.

Storlek: 3-15 cm
I naturen: Australien och Nya Guinea.
pH: 6,5-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-28 C
Foder: Till de större fiskarna till exempel TetraMin Crisps eller Tetra Pro Color, till de mindre JBL NovoBea eller Tropical Marines fryst cyclops eller dafnier.
Inredning: Tätplanterat, Glossostigma och Nymphea-lökar är biotopriktigt, men andra växter går såklart också bra.
Könsskillnad: Hanarna hos blåögonen har längre och ståtligare fenor, hos de större regnbågsfiskarna är de oftast färggladare.
Förökning: 
De är romspridare och äggen fastnar i täta växtsnår eller i speciella lekmoppar om du har hängt in en sådan i akvariet.

Danios

Likt tetror, barber och rasboror hör danios till våra mest älskade stimfiskar. Precis som barberna och rasbororna hör de till karpfiskarna. Alla danios är strömlinjeformade, snabba fiskar från södra och sydöstra Asien. De tolererar låga temperaturer men har som krav att akvariet ska vara syrerikt då de inte lever i stillastående vattenmassor.
Ett stim med danio är ett bra val för den som vill ha ett livligt intryck i akvariet, många danios har grafiska mönster som i stim gör dem väldigt vackra. Undvik danios om du har stillsamma, små fiskar i akvariet. Dessa riskerar att bli utmanövrerade av dina danio när det blir matdags.
Till de mest populära sorterna av danio hör zebrafisken och leoparddanion, (Danio rerio) och på senare år, Danio margaritatus som har det förvirrande populärnamnet Galaxyrasbora.
Håll dem alltid i grupper om minst tio, det ger fiskarna trygghet och ser också snyggast ut. Om du har ett akvarium på under 40 liter kan du med fördel prova några av de allra minsta arterna, Prickdanio (Danio nigrofasciatus), guldringsdanio (Danio tinwini) eller glödbandsdanio (Danio choprae).
Försök skapa en inredning där du kombinerar öppna simytor med välplanterade delar, det skapar trygghet för fiskarna och de visar upp sig från sin bästa sida. Täckglas är ett måste då danios lätt hoppar. De är ganska ytorienterade fiskar så utfodra gärna med finfördelad mat som flyter, till exempel JBL Novo Bea eller Tetra Menü. Danios är utmärkta fiskar om du inte vill ha en doppvärmare i ditt akvarium, de klarar utan problem svensk inomhustemperatur.

Storlek: 2-15 cm
I naturen: Södra och sydöstra Asien.
pH: 6-8
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 18-26 C
Foder: Finfördelat flytande foder och fryst foder.
Inredning: Hygrophila, Cryptocoryne och Rotala är växter från rätt världsdel, men även andra växter passar bra.
Könsskillnad: Hanarna är slankare och ibland mer kontrastrika eller mer färgstarka än honorna.
Förökning: 
Danios är romspridare. I tätplanterade akvarium blir det svårare för dem att äta upp sina egna ägg.

Labyrintfiskar

Labyrintfiskar har fått sitt namn efter det labyrintformade extra andningsorgan som de alla har inuti huvudet. Det gör så att de kan ta upp syre direkt från luften och därmed klara både syrefattigt vatten och förflyttningar på land. Till labyrintfiskar hör alla gurami, bettor, ormhuvudfiskar och klätterfiskar.
Den klassiska kampfisken (Betta splendens) är nog bekant för de flesta. Selektiv avel har gjort hanarna mycket vackra och mycket aggressiva, i sydöstra Asien arrangeras slagsmål mellan kampfiskhanar för vadslagningens skull. Andra vanliga labyrintfiskar i akvarium är dvärggurami, (Trichogaster lalius) Blå-, gul- och marmorgurami (Trichopodus trichopterus,) mosaikgurami (Trichopodus leeri) och honungsgurami (Trichogaster chuna). En annan rolig detalj hos många av labyrintfiskarna är deras sätt att fortplanta sig. Hanarna blåser bubblor i ytan som de sedan lockar in honan under. Honan släpper rommen, hanen befruktar den och spottar sedan upp romkornen i bubblorna och vaktar där under medan äggen utvecklas. Det är fullt möjligt att få se detta i akvariet, men det krävs ett lugnt akvarium ytan kraftiga pumpar, de blåser sönder skumboet, och gärna lite flytväxter som boet kan fästa i. Om akvariet är för djupt kan hanen ha svårt att få upp äggen till skummet, sänk vattennivån när dina labyrintfiskar leker.
Det finns små labyrintfiskar för det lilla akvariet, till exempel pygmégurami (Trichopsis pumilus) och Lakritsgurami (Parosphromenus deissneri), och det finns labyrinter som blir stora som de olika ormhuvudfiskarna (Channa spp) och klätterfiskar av släktet Ctenopoma. Gemensamt för de olika labyrinterna är att de gillar välplanterade akvarium med mycket gömställen.

Storlek: 2-100 cm
I naturen: Asien och Afrika, en del arter inplanterade i Nordamerika.
pH: 5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: Varierande. Det finns labyrintfiskar ända upp i Sibirien, men vanligtvis 20-32 grader.
Foder: Gärna flytande foder, till exempel Tetra Menü eller levande foder om möjlighet finns.
Inredning: Mycket växter, mörk botten, till exempel JBL Sansibar Black och torv.
Könsskillnad: Ibland obefintlig, ibland är hanarna mer färgglada än honorna. Hanarna kan även ha utdragen ryggfena.
Förökning: 
Hos många arter blåser hanarna ett skumbo som de fäster äggen i och vaktar sedan sin avkomma. Andra arter är munruvande.

L-malar

Alla har haft dem. Slamsugare, dammsugare, bajsätare; kärt barn har många namn, men inget av dem beskriver L-malarna särskilt väl. De äter varken slam eller bajs utan alger, träfiber och små djur som bor i alglagret. Namnet L-malar kommer från släktets namn Loricaridae, och används för att särskilja dem från till exempel pansarmalar eller fiskar som äter alger utan att vara malar. I engelskspråkig litteratur kallas de ofta för ”plecos.” Alla har någon form av sugmun vilket gör det lite lättare att identifiera dem. Klassisk pleco (Liposarcus pardalis,) och gibbiceps (Pterygoplichthys gibbiceps) är mycket vanliga i zoohandeln, men blir stora och passar bara i större akvarium. Lämpligare vuxenstorlek får skäggmunsmalen (Ancistrus spp.) och malar ur släktena Peckoltia, Panaqolus och Hypancistrus. L-malar behandlas ofta lite styvmoderligt, missuppfattningen att de äter bajs och skräp gör att en del inte ens tänker på att mata dem, och många svälter ihjäl. Då L-malar oftast bara äter på botten (en del smarta exemplar lär sig att ta mat från ytan) måste man ge foder som sjunker till botten och som har ett högt gröninnehåll. Det behöver dock inte vara helvegetariskt då ingen mal äter helt vegetabiliskt i naturen. Tetra PlecoMin, JBL NovoFect och Hikari Algae Wafers är alla bra exempel på malmat. Inred med mycket rötter, vissa arter kräver rötter då de äter cellulosa, andra gillar bara att gömma sig bland dem, och grottor. I naturen förökar sig många malar i jord- och lergrottor grävda av fåglar. I torrtiden gräver fågeln hålan i flodbanken och under regnperioden stiger vattnet och malarna tar över gångarna. Med en lekgrotta i lämplig storlek är det väldigt lätt att få yngel av ett par skäggmunsmalar, och pappan tar exemplariskt hand om äggen och de nykläckta fiskarna.

Storlek: 5-60 cm 
I naturen: Sydamerika
pH: 5,5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-30 C
Foder: Fodret måste falla ner på botten, gör inte misstaget att mata för sällan. I naturen äter L-malar varje dag.
Inredning: Grottor och rötter uppskattas som gömställen, många L-malar uppskattar dunkel belysning.
Könsskillnad: Hos en del arter har hanarna skägg, hos andra så kallade odontoer, små borst på bröstfenor och sidan av kroppen. Hos ytterligare andra finns ingen tydlig könsskillnad.
Förökning: 
Många förökar sig i grottor. Lekgrottor av lera finns att köpa.

Pansarmalar

Pansarmalar är riktiga stämningshöjare. Om du tycker att ditt akvarium saknar det där lilla extra, fundera på om inte någon sorts pansarmal kan passa in. Pansarmal är ett samlingsnamn på släktena Aspidoras, Corydoras och Brochis. Namnet kommer ifrån det kroppspansar som skyddar fiskarnas kroppar. Pansarmalar kommer från Sydamerika och passar därför i ett sällskapsakvarium med lågt till neutralt pH-värde och snällt sällskap. Pansarmalar är stimfiskar som ska hållas minst tre stycken tillsammans, men allra helst ännu fler. Vanliga och populära arter är Leopardpansarmal (Corydoras trilineatus,) pandapansarmal (Corydoras panda) och Adolfois pansarmal (Corydoras adolfoi).
Då alla pansarmalar är bottenlevande är det mycket viktigt att fodret du ger dem når ner till botten. De är inte rena algätare utan vill ha foder med animaliska inslag, till exempel Tetra Tabimin eller Hikari Sinking Wafers. De äter gärna blandat fryst foder också.
Pansarmalar uppskattar grus med mjukt rundade kanter eller fin sand på botten och gömställen i form av välplanterade områden och rötter. 
Bra att veta är att pansarmalar släpper ifrån sig ett gift när de blir stressade och de får därför aldrig packas i transportpåse ihop med andra fiskar. De har också väldigt vassa fenstrålar som gör ont om man sticker sig på dem, hantera bara pansarmalar om det är absolut nödvändigt, och då väldigt försiktigt.

Storlek: 1-9 cm
I naturen: Sydamerika
pH: 6-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 23-28 C
Foder: Sjunkande foder av hög kvalitet, inte bara algbaserat foder.
Inredning: Fint grus eller sand, blanda öppna simytor med välplanterade delar, och gärna mycket rötter.
Könsskillnad: Marginell, honan är rundare om man jämför uppifrån.
Förökning: 
De är romspridare. Efter läggning måste rommen skyddas från föräldrarna så att de inte äter upp den.

Malawiciklider

I östra Afrika ligger en rad gamla sjöar som bildades för många miljoner år sedan när tektoniska plattor gled isär. De mest kända sjöarna för akvarister heter Malawi, Tanganyika och Victoria. Alla tre sjöarna är fiskrika och visar upp, eller har visat upp, en enorm artrikedom. Utvecklingstakten för nya arter är också hög, bara i Malawisjön räknar man med att det finns minst 500 olika arter. Många av dessa är ciklider och de är populära som akvariefiskar på grund av sin färgrikedom och sitt intressanta beteende. Många av cikliderna äter genom att beta på klippor och stenar och får då förutom alger även i sig de små kräftdjur som lever bland algerna. Dessa ciklider kallas för mbunas och till de mest välkända arterna hör rödzebran (Metriaclima estherae), golden (Labidochromis caeruleus) och maingano (Melanochromis cyaneorhabdos). En del ciklider är sådana födospecialister att deras läppar antagit en helt ny form för att underlätta betandet, som t.ex. Näbbcikliden (Labeotropheus trewavasae). Andra ciklider äter plankton som t.ex. Copadichromis-arterna, eller följer efter sandsilande ciklider och letar efter uppvirvlande insekter som delfincikliden (Cyrtocara moorii) eller lyssnar efter ljud från små bytesdjur under sanden som släktet Aulonocara.
I akvarium håller man helst malawiciklider med andra malawiciklider, utan inblandning av arter från andra platser i världen, undantaget möjligen några malar. Vattnet i Malawisjön är hårt och basiskt och vårt kranvatten måste ofta anpassas för att fiskarna ska trivas optimalt. Detta kan göras med JBL pH-plus.
Mbunas håller man med fördel i grupper om minst sex djur av varje art, gärna fler. Detta minskar aggressionerna mellan fiskarna. De flesta av de arter som inte sorterar under mbunas kan hållas i mindre grupper eller par.

Storlek: 5-60 cm
I naturen: Malawisjön (f.d Nyasa) som gränsar till Tanzania, Mocambique och Malawi.
pH: 7,6-8,6
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 23-26 C
Foder: Beroende på typ av fisk, men algbaserade foder med inslag av räkor passar i regel bra, t.ex. JBL Novorift. Köttätande malawiciklider tar gärna en inblandning av bra fryst foder, t.ex. artemia eller mysis från Tropical Marine.
Inredning: Sandbotten med stenpartier. Mycket grottor och gömställen gör att fler yngel överlever.
Växter bör vara tåliga; förslagsvis Crinumlökar, Anubias och kolplantor (Microsorum).
Könsskillnad: Olika beroende på art, men hanen kan vara mer färgglad. Hanarna har alltid fler äggfläckar på analfenan än vad honan har.
Förökning: 
De flesta malawiciklider är munruvare. Hanen lockar honan att lägga sina ägg med hjälp av sina fläckiga fenor och befruktar sedan rommen i honans mun när hon försöker plocka upp äggfläckarna på hans fenor. Honan skyddar sedan rommen med sin mun i 3-4 veckor.

Tanganyikaciklider

Tanganyikasjön är den djupaste av sjöarna i Rift Valleyi östra Afrika. Precis som Malawisjön är den alkalisk (basisk), och akvaristen i Sverige behöver ofta höja pH-värdet och KH-värdet i sitt akvarium för att det ska passa fiskar från denna sjö. Använd gärna pH-plus från JBL för detta. De flesta populära akvariefiskar från Tanganyikasjön är ciklider, men även malar, pilnäbbar och killis förekommer. Många av tanganyikacikliderna har väldigt karaktäristiska beteenden, som t.ex. de små snäckskalslekande Lamprologus- och Neolamprologusarterna. De har sina revir i och runtomkring tomma snäckskal som ligger på botten. Många av dessa ciklider, ofta kallade snäckciklider, är lämpliga akvariefiskar då de inte blir så stora. Andra populära arter från Tanganyikasjön inkluderar den apelsingula Neolamprologus leleupi, också kallad just Apelsinciklid och den blårandiga Neolamprologus tretocephalus. En väldigt karaktäristisk grupp fiskar från Tanganyikasjön är Tropheussläktet. Dessa håller man helst i stora grupper i långa akvarium som är anpassade till deras simsätt och som ger fiskarna ett visst utrymme från varandra. Många fiskar i Tanganyikasjön är munruvare precis som de i Malawisjön, men det finns också en hel del substratruvande arter som lägger sin rom på en sten eller mot en hålighet och sedan vaktar den, bland annat leker de torpedformade Julidochromisarterna på detta sätt.
På grund av deras specifika beteende och särskilda krav på vattnet ska tanganyikaciklider hållas i biotopakvarium. Det är fördelaktigt för fiskarna om man använder ett bra vattenberedningsmedel som t.ex. Tetra Aquasafe när man byter vatten, då tanganyikaciklider ogillar stora förändringar av vattenvärden och höga halter klor. Fodret ska bestå av algbaserat grönfoder med inslag av kräftdjur, t.ex. JBL spirulinaflingor och JBL NovoRift pellets.

Storlek: 2-100 cm
I naturen: Tanganyikasjön som gränsar till Tanzania, Burundi, DR Kongo och Zambia.
pH: 7,8-9
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 24-27 C
Foder: Undvik köttiga foder som oxhjärta och mygglarver och fokusera på alg- och räkbaserade foder av hög kvalitet.
Inredning: Att hålla större grupper av fisk i ett akvarium med mycket stengrottor och hålor minskar aggressionerna bland fiskarna.
Könsskillnad: Olika beroende på art, hanarna kan t.ex. ha mer utdragna fenspetsar.
Förökning: 
Många ciklider är munruvare, och hos en del släkten som Eretmodus (hästnosciklid) delar föräldrarna på jobbet.

Victoriaciklider 

Victoriasjön som delas mellan Uganda och Tanzania var en gång i tiden en väldigt artrik sjö, tills man planterade in nilabborren (Lates niloticus) för att få tillgång till en snabbväxande matfisk. Snabbväxande var den verkligen, och av bara farten åt den upp eller konkurrerade ut det mesta som levde i Victoriasjön från början. Många arter är nu utrotade eller starkt hotade i naturen. En del kallar denna händelse för Darwins mardröm. 
I akvarium är Victoriaciklider relativt ovanliga och den som en gång sett en glömmer det inte i första taget. Hanen är ofta kraftigt färgglad i regnbågens alla färger och har distinkta äggfläckar. Hanarna kan vara aggressiva och hålles bäst i en större grupp med honor. Erbjud fiskarna välplanterade akvarium med mycket gömställen. Det räcker inte med grottor att gömma sig i, inredningen ska tillåta fiskarna att röra sig normalt samtidigt som de är dolda från varandra. Victoriaciklider är i regel munruvare och många får väldigt stora kullar. De arter du kan stöta på i handeln tillhör vanligtvis släktena HaplochromisAstatotilapia och Pundamilia. De är lättfödda och äter alla sorters torrfoder med bas i kräftdjur och vegetabilier. Precis som andra östafrikanska sjöar är Victoriasjön alkalisk med ett pH på mellan 7,5-8,5, en del av de omkringliggande sjöarna, vars fiskar ibland också likställs med Victoriaciklider, kan ha ett pH-värde på upp till 9,9.

Storlek: 5-15 cm
I naturen: Victoriasjön och omkringliggande sjöar. Uganda, Tanzania och Kenya.
pH: 7,5-9,9.
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 23-28 C. En del arter tål högre temperaturer än så.
Foder: Varierat, t.ex Hikari cichlid Excel och fryst foder.
Inredning: Gärna generöst med inredning för att skapa naturliga gömställen.
Könsskillnad: Hanarna i regel mer färgglada med äggfläckar.
Förökning: 
Lättförökade, men blanda inte olika arter i samma akvarium då de lätt korsar sig.

Västafrikanska ciklider

Till skillnad från östra Afrikas många alkaliska sjöar har västra Afrika sjöar och vattendrag med mycket mjukt vatten och lågt pH-värde. Här hittar vi t.ex den populära parbildande palettcikliden (Pelvicachromis pulcher) och liknande arter som Pelvicachromis taeniatus i alla dess färgvarianter.
Från DR Kongo kommer den färgsprakande rödcikliden (Hemichromis lifalili) och från Sierra Leone med omnejd kommer den blyga thomasicikliden (Anomalochromis thomasi), också kallad afrikansk fjärilsciklid. Många av västafrikas ciklider blir inte så stora, de flesta inte över en decimeter, och de passar därför bra i akvarium från hundra liter och uppåt.
I västra Afrika hittar man både munruvande ciklider, som t.ex hela släktet Chromidotilapia såväl som substratruvande ciklider som lägger sin rom på stenar, löv eller i grottor, som opalcikliden (Nanochromis parilus.) Att många av arterna är relativt små och har ett intressant lekbeteende och starka föräldrainstinkter samtidigt som de ofta är färgglada har gjort de västafrikanska cikliderna till många akvaristers favoriter. 
Västafrikanerna uppskattar inte öppna ytor i akvariet på samma sätt som deras östafrikanska motsvarigheter, istället vill de ha det ombonat med växter, rötter, stenar och löv. De förstör inte växter i någon större utsträckning, biotopriktiga växtarter är olika Crinumlökar, Anubias och Bolbitis, men för fiskens skull går det såklart bra även med andra arter, de märker ingen skillnad. Vattnet i västra Afrika liknar det i Sydamerika och många områden i sydöstra Asien, om man får generalisera lite, vilket gör att västafrikanska ciklider ofta passar bra ihop med sydamerikanska tetror och många asiatiska barber och rasboror. Vill man vara mer biotopriktig finns det många lämpliga tetror och barber även i västra Afrika som kan utgöra akvariesällskap, eller varför inte testa någon spännande klätterfisk (Ctenopoma spp.)?

Storlek: 5-40 cm
I naturen: Västra Afrika, från Senegal till DR Kongo.
pH: 5,5-7
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 23-28 C
Foder: Västafrikaner är i regel lättfödda, men anpassa födan till deras munnars storlek. JBL NovoGrano granulat och Tropical Marines frysta Cichlid Diet är ett förslag på blandning.
Inredning: Generöst med inredning. Blanda gärna rötter, löv, stenar och växter.
Könsskillnad: Det varierar, men hanarna har oftast mer utdragna fenspetsar. De är inte alltid mer färgglada än honorna.
Förökning: 
Många arter är lättlekta, och föräldrarna är duktiga på att ta hand om sina yngel. Tänk på att aggressionen ökar hos fiskar som har yngel, ha inte för många par per akvarium.

Ciklider övriga Afrika

Utöver fiskar från de stora spricksjöarna och de västafrikanska cikliderna finns det en rad andra ciklider från Afrika som ibland dyker upp i handeln. Mest kända är de olika typerna av munruvare i släktet Pseudocrenilabrus spp, som ofta säljs som ett intressant tillskott till ett vanligt sällskapsakvarium. De är relativt fredliga och eftersom de munruvar försvarar de inget revir. Detta i kombination med att de passar i ett neutralt vatten gör att dessa fiskar ofta är de första ciklider nybörjarakvaristen kommer i kontakt med. Den mest kända är Pseudocrenilabrus m. multicolor som kallas för Egyptisk munruvare, men andra arter i släktet finns i sjöar och vattendrag över nästan hela Afrika, från Sudan i norr till Swaziland och Namibia i söder.
Andra ciklider från övriga Afrika är t.ex natalcikliden (Tilapa mossambicus,) som finns över stora områden i Afrika, Thoracochromis som hittas ned till gränsen mellan Angola och Namibia och Madagaskarcikliden (Paratilapia polleni) som alltid väcker uppmärksamhet med sin uppkäftiga uppsyn och sina kontrastrika vita prickar på svart botten. 
Många av dessa ciklider är intressanta för att inte mycket är skrivet om deras ursprungsmiljöer och med undantag för de egyptiska munruvarna med släktingar är de heller inte så vanliga som akvariefiskar. Om pionjärandan faller på, skaffa dig en ovanlig ciklid och lär dig mer om både arten och regionen den kommer ifrån.
Storleken på de här cikliderna kan variera, så läs på lite innan du köper dem för att vara säker på att ditt akvarium räcker till. Många är också snabba på att föröka sig och vaktar sin avkomma intensivt.

Storlek: 5-50 cm
I naturen: Nordafrika, Afrikas Horn, Madagaskar och södra Afrika.
pH: 6-8,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-28 C
Foder: Frysta mygglarver, räk- och kräftdjur, torrfoder av hög kvalitet, t.ex. Tetra Cichlid Sticks åt de större arterna.
Inredning: Inred med mycket rötter, stenar och växter åt de mindre arterna, de allra största arterna kan med fördel få lite mer simutrymme.
Könsskillnad: Varierande då många olika arter passar in under denna beskrivning.
Förökning: 
Det finns både munruvande och substratruvande fiskar i denna grupp.

Sydamerikanska ciklider

Bland de mest älskade sydamerikanska cikliderna hittar ni scalarer (Pterophyllum scalare, Pterophyllum altum och Pterophyllum leopoldi) och diskus. (Symphysodon aequifasciatus, Symphysodon tarzoo och Symphysodon discus.) Scalaren har fått sitt namn efter det latinska ordet för trappa, fiskens fenor verkar sträcka sig uppåt likt en trappa. Diskusens form liknar den diskus man kastar i friidrott. Båda släktena lever i stim som unga för att sedan para ut i föräldrapar när det är dags att föröka sig. I akvarium kräver scalaren 200 liter och uppåt, och diskusen gärna minst 350 liter eller större, och akvarierna får gärna vara höga då dessa fisksläkten blir höga.
Andra sydamerikanska ciklider man kan stöta på i butiken är jordätarna, till exempel släktena Geophagus och Gymnogeophagus. De silar bottensubstratet i munnen när de letar efter föda, och kallas därför för jordätare. De behöver dock inte ha jord i akvariet, men gärna fin sand, som till exempel JBL’s Sansibar Snow eller de finare storlekarna av Rådasand. Vill man ha lite större ciklider som inte rotar runt i boten fullt så mycket är Cupidocikliden, (Biotodoma cupido) eller Trådfensacara, (Acarichthys heckelii) bra alternativ. De är mellanstora ciklider som blir 15-20 cm som max, och de är lugna och behagliga mot sällskapet i akvariet som med fördel kan bestå av algätande malar, pansarmalar, större tetror och andra milt sinnade ciklider.
Sydamerika är mycket stort och rymmer en uppsjö olika biotoper, därför är det bra att läsa på om just den art du vill skaffa dig. En ciklid från ett varmt och stilla vatten i Surinam i norra Sydamerika ställer helt andra krav på sin levnadsmiljö än en ciklid från ett svalare vattendrag med hastigt flöde i Uruguay eller Argentina.

Storlek: 10- 100 cm
I naturen: Sydamerika
pH: 5-7,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 15-32 grader. (Stor variation bland arterna)
Foder: Tetra Diskus, JBL Gala eller JBL NovoGrand. Variera gärna med fryst foder; Tropical Marine Diskusfoder, artemia, vita- och röda mygglarver.
Inredning: Gärna fin sand på botten, inredning i form av större rötter som erbjuder trygghet och fästpunkt för romkornen när fiskarna leker. Många sydamerikanska vattendrag översvämmas årligen och fiskarna simmar du ut bland omgivande landväxter och träd. I akvarium kan inredningen vara med eller utan växter. Klassiska sydamerikanska växter är svärdsplantor, (Echinodorus spp.)
Könsskillnad: Olika för olika arter, men generellt är hanarna längre och slankare med utdragna fenspetsar på rygg och analfena, medan honorna är kompaktare och har mer rundade fenor.
Förökning: 
Det varierar. En del arter som diskus och scalare lägger sin rom på blad eller rötter, andra på ett löv på botten. Ytterligare andra skyddar de nykläckta larverna i sina munnar.

Dvärgciklider

Dvärgciklider kallas de ciklider som inte blir större än 10 centimeter. Ursprungsområden är alltid sydamerika eller västra Afrika. För mer info om de västafrikanska dvärgcikliderna, se ”Västafrikanska ciklider.” 
Den mest folkkära av de sydamerikanska dvärgcikliderna är nog Fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi), följd av en rad olika Apistogramma. Diskret vackra och med möjlighet att få yngel lockar de många akvarister, och dvärgciklider som kakaduaciklid (Apistogramma cacatouides), Regnbågsciklid (Apistogramma agassizii) och Opalciklid (Apistogramma borelli) är mångas första kontakt med ciklider, just för att de har små krav på akvariets storlek samtidigt som de är intressanta. Värt att komma ihåg med dvärgciklider är just att de är små, särskilt honorna. De kräver ett akvarium med mycket gömställen, och då räknas inte enstaka skiffergrottor in. I naturen kan en kvadratmeter strandkant innehålla många dvärgciklidpar, men de står parkerade i meterhöga lager med nedfallna, förmultnande löv, och ser därför inte varandra. Deras begränsade storlek ställer också krav på fodret man ger dem och hur glupskt sällskap de har i akvariet. Det är viktigt att kontrollera att de små cikliderna verkligen når fodret och hinner äta det. Blanda fryst foder, till exempel Tropical Marines artemia, cyklops eller dafnier med ett torrfoder av hög kvalitet som JBL Grana cichlid eller JBL Granomix mini.
Inred akvariet med många gömställen, gärna bestående av både rötter, stenar och löv, till exempel JBL Catappablad. Släpp lös fantasin och blanda svärdsplantor (Echinodorus spp,) med snabbväxande växter och gärna flytväxter för ett mer dunkelt ljus som fiskarna kommer att uppskatta.

Storlek: 4-10 cm
I naturen: Sydamerika och Västafrika.
pH: 4,5-7,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-30 C.
Foder: Finfördelat foder av hög kvalitet. Blanda torrt, fryst och gärna levande.
Inredning: Gömställen är A och O. Många ställen för fiskarna att gömma sig på gör att du kan ha fler fiskar ihop på mindre yta.
Könsskillnad: Det varierar, men många hanar är mer färgglada och också större än honorna. Hos apistogramma är många honor svarta med ett längsgående streck över kroppen.
Förökning: 
Många dvärgciklider lägger rommen på en sten, en rot eller i en liten grotta. Förbered artemiakläckning med JBL ArtemioSet så att du har yngelfoder färdigt till att ynglen kläcks.

Centralamerikanska ciklider.

Om de sydamerikanska cikliderna och dvärgcikliderna är kända för sitt milda temperament så är cikliderna från Centralamerika deras motsatser. Även om individuella skillnader såklart finns blir många centralamerikanska ciklider stora och de har en hel del att säga till om när de leker.
Vanliga arter i handeln är Citrinellum (Amphilopus citrinellus,) Red Devil (Amphilopus labiatus,) Zebraciklid (Amatitlania nigrofasciata,) och Salvini (Cichlasoma salvini). Även flertalet populära hybrider som Papegojcikliden och Flower Horn (båda Cichlasoma sp.) har sitt ursprung i centralamerikanska arter.
De flesta är tåliga arter och de är väldigt lättfödda, äter och mår bra av det mesta i matväg. Det är tyvärr ganska lätt för akvaristen att förhasta sig och köpa för många par då de ofta är ganska små när de säljs. Det gäller att komma ihåg att många blir stora och väldigt territoriella, särskilt när de har yngel.
Ett bra akvarium har ett stort filter, antingen ett ytterfilter som till exempel något i Eheims professionell 3-serie, eller ett inbyggt filter med stor filtermatta. Inredningen kan vara ganska öppen med mycket simutrymme. Lägg till vackra stenar och rötter för en intressant miljö, men använd bara tåliga växter om du vill ha ett planterat akvarium. Många centralamerikaner går hårt åt växterna. Tåliga växter att prova kan vara olika arter av Anubias och Crinumlökar.
När det kommer till foder är centralamerikanen inte kinkig, blanda till exempel Hikaris cichlid gold med fryst foder av lite större storlek som Tropical Marines krill, mysis eller hackade räkor.

Storlek:10-45 cm
I naturen: Centralamerika
pH: 7-8,5
Nitrit: 0 mg/l
Nitrat: 0-25 mg/l
Temperatur: 22-27 C
Foder: Matglada fiskar, allätande. Större pellets, större flingor, större fryst foder.
Inredning: Öppna ytor, rundade stenar och spretiga grenar ser snyggt ut.
Könsskillnad: Hanen kan få en bula i pannan som vuxen, utdragna fenspetsar på rygg och analfena. Honan mer kompakt i kroppen.
Förökning: 
Centralamerikanska ciklider är äggläggande. Många leker öppet i en grop i sanden eller på ett löv.

Visar 260 produkter på 9 sidor
Sida
Visa som Rutnät Listvy
per sida
Sida
Visa som Rutnät Listvy
per sida